Om jag kommer att få frågan på vad som är den största samiska kulturen, kommer jag utan att tveka svara "språket". I språket ryms vår historia, kultur och etniska tillhörighet.
Ibland försöker jag använda ord och meningar på samiska. När jag inte hittar vad jag söker bland mina böcker, brukar jag ringa vänner och bekanta. Jag har till och med kontaktat samiska språkkonsulenter. Ett svar har jag väntat på nu snart i tre månader.
Jag skulle hellre behöva ett modernt svenskt-nordsamiskt lexikon, men det finns endast på norska och tyska. Inte det mest elementära behoven för språket är uppfyllt på den svenska sidan.
Språkkurser arrangeras då och då, men bristen på lärare begränsar utbudet.
Den moderna ortografin som införts, genom att införa ett dussin bokstäver till det nordiska alfabetet - med hacek, apostrofer och andra märkliga symboler, gör det inte enklare att stava och skriva, och ställer dessutom till det i datoranvändningssammanhang. Även om den skrivna samiskan får ett estetiskt fint uttryck, och är mer fonetiskt täckande, blir det mer anpassat för en slags språkelit.
Därför funderar jag på om de som styr den samiska språkutvecklingen, i de nordiska länderna - och då menar jag både Sametingen och olika språknämnder, verkligen vill att språket ska användas. Det verkar snarare gå ut på att göras så lite tillgängligt som möjligt.
Samtidigt som man inte arbetat med att tillräckligt med att sprida språket, arbetat för att öka antalet lärare, språkkonsulenter och referenslitteratur, så ställs det språkkrav i röstlängden, till samisk media, för anställningar i Sametinget och så vidare.
Det är konstigt att språkdebatten försvinner i bruset från markrättighetsdebatten, trots att markerna lär finnas kvar. Med språket är det annorlunda.
Därför tycker jag att vi ska öppna språket, utan att förknippa det med tvång. Samiska kan spridas, talas och användas överallt, utan att det uppstår någon resursbrist.
