För några veckor sedan ringde min morbror från Luebne. Björnjakten pågick för fullt. Morbrormattsa berättade att han hade skjutit slut på all ammunition under helgens pass.
- Va, har du skjutit en björn? sa jag så där naivt som bara trottoarsamer gör.
- Det vet jag inte ... när jakten är över får vi sortera ut älgar, björnar och bärplockare vid kalhygget, sa han.
Det fick mig att minnas förra årets björnkonversation. Vi var på väg till Loubdniujaur, radion skvalade och bilen flög fram genom skogslandet.
- Hörde du om tjejen som sköt sin andra björn? Jokkmokkstrakten... sa jag.
- mmm
- Den vägde visst 250 kg... sa jag i ett försök att få igång en konversation.
-tystnad-
- Den björnen väger bara mer och mer varje gång jag hör den berättas. Snart har den väl passerat Kodiakbjörnen, sa morbrormattsa.
- Jaså? sa jag.
- Ja, seismologen uppfattade visst skalvet som uppstod när den föll. I Göteborg... sa han.
- Jo, hon trodde först att det var Kebnekaise hon såg, men tänkte sen att fjäll vanligvis inte bär päls. Och de brukar inte lufsa omkring på hyggen. Därför siktade hon på mitten, mellan syd- och nordtoppen, just ovanför trädgränsen, och tryckte av, sa jag.
Skog, skog, skog.
Och radion babblade på. Om björnar.
3 år sedan
