Det öppna språket

Om jag kommer att få frågan på vad som är den största samiska kulturen, kommer jag utan att tveka svara "språket". I språket ryms vår historia, kultur och etniska tillhörighet.

Ibland försöker jag använda ord och meningar på samiska. När jag inte hittar vad jag söker bland mina böcker, brukar jag ringa vänner och bekanta. Jag har till och med kontaktat samiska språkkonsulenter. Ett svar har jag väntat på nu snart i tre månader.

Jag skulle hellre behöva ett modernt svenskt-nordsamiskt lexikon, men det finns endast på norska och tyska. Inte det mest elementära behoven för språket är uppfyllt på den svenska sidan.

Språkkurser arrangeras då och då, men bristen på lärare begränsar utbudet.

Den moderna ortografin som införts, genom att införa ett dussin bokstäver till det nordiska alfabetet - med hacek, apostrofer och andra märkliga symboler, gör det inte enklare att stava och skriva, och ställer dessutom till det i datoranvändningssammanhang. Även om den skrivna samiskan får ett estetiskt fint uttryck, och är mer fonetiskt täckande, blir det mer anpassat för en slags språkelit.

Därför funderar jag på om de som styr den samiska språkutvecklingen, i de nordiska länderna - och då menar jag både Sametingen och olika språknämnder, verkligen vill att språket ska användas. Det verkar snarare gå ut på att göras så lite tillgängligt som möjligt.

Samtidigt som man inte arbetat med att tillräckligt med att sprida språket, arbetat för att öka antalet lärare, språkkonsulenter och referenslitteratur, så ställs det språkkrav i röstlängden, till samisk media, för anställningar i Sametinget och så vidare.

Det är konstigt att språkdebatten försvinner i bruset från markrättighetsdebatten, trots att markerna lär finnas kvar. Med språket är det annorlunda.

Därför tycker jag att vi ska öppna språket, utan att förknippa det med tvång. Samiska kan spridas, talas och användas överallt, utan att det uppstår någon resursbrist.

Lappbyar

I min profilvy presenterar jag mig som tillhörande Malmesjaur Sijdda. Det är relativt ofarligt eftersom byn upphörde på 40-talet.

Malmesjaur Sijdda var en mycket gammal Sijdda och omfattade flera lappskatteland öster, syd och sydost om Moskosel. 1890 fanns nästan hundra invånare, och endast ett fåtal var renskötare. Den upphörde av två skäl: endast renskötare fick ingå i den efter 1928 års renbeteslag. De nya samebyarna anpassades till att utgöra rendriftsenheter, som i första hand skulle trygga utkomsten för renskötande samer.

På 30-talet uppstod en svår rensvält och nästan alla renar dog. Plötsligt fanns inga "invånare" kvar då det inte fanns kvar några renar. Malmesjaur lappby delades några år senare mellan Udtja och Östra Kikkejaur.

Malmesjaur var långt ifrån ensam om att gå under som lappby och som samiskt lokalsamhälle. Från svenskt håll "glömde" man bort betydelsen av att de gamla byarna inte bara förvaltade renskötseln, utan också indirekt språket och en samisk gemenskap. Övriga samer skulle nämligen assimileras och speciellt skogssamerna.

1928 års renbeteslag kan man lasta för mycket, och många av de problem som vi ser idag i samevärlden beror på denna. Kanske hade exempelvis umesamiskan haft en starkare ställning om lappbyarna funnits kvar?

Idag försöker man rätta till misstaget genom de så kallade "öppna samebyarna". Problemet är att många samer både inom och utom samebyarna ser det som ologiskt att ingå i dagens samebyar, som är anpassade för renskötsel. När jag läser kommentarer på Val 2009 finns invändningar som att "varför ska samer in i min företagsverksamhet" och "kommer nysamer dör språket" etc.

Vi kan inte vrida tillbaka klockan och skapa en slags konstgjord gemenskap utifrån dagens rennäring med sin komplexa verksamhet. Därför är det bättre med ett stödmedlemskap som inte ska innebära något åtagande från någon part. Men för den enskilde stödmedlemmen kanske man ska man kunna ta slöjdmaterial och husbehovsved, och kunna ansöka om kulturvårdnadsmedel etc inom ramen för stödmedlemskapet, inom samebyn.

Istället är det bättre att blicka bortom renskötselrätten, och konstatera att inom ramen för urfolksdeklarationen, och Sveriges tidigare förehavande med samisk mark, ligger ett mer omfattande lokalt självbestämmande än det som rör renskötselrätten i vågskålen.

Det är här som framtidens lappbyar kanske, kanske kan återuppstå och få en reell funktion.

Biesso i Våra ord

Boken Våra ord är ett oumbärligt uppslagsverk i svenska. Vartenda svenskt ord har en härkomst. Ta ordet "sko" exempelvis. Den ursprungliga betydelsen är hölje eller betäckning, och har en indoeuropeisk rot. Jämför handske (handsko), skjul, skydd etc. På detta sätt kan man botanisera i timtals i Våra ord om man så vill.

Det som slår mig är hur lite det samiska språket har influerat svenskan och norskan. I vilket fall enligt Våra ord.

Boken erkänner förvisso att ackja är "lapskt åksläde", men menar att det ursprungligen är ett fornnordiskt ursprung - från "åka".

Kåsa är tydligen ett gammalt svenskt ord. Förmodligen av mellantyskans kouwese som betyder dryckeskärl.

Då får man anta att samiskan inte har influerat svenskan alls?

Jag funderar på umelapskans biesso - björn. Kan det ha någon koppling till bjässe?

Nej, inte det. Hänvisning till norskans besse och isländskans bersi - stor man eller björn. Samiskan lyser med sin frånvaro överallt.

Två folk som levt sida vid sida i tusentals år, och inte ett enda ord har gått från fornsamiskan till fornnordiskan?

(Den bok som jag har nu är från 1988)

Valtaxi

Hur kan man som lapp i obygden delta i demokratin?

En känd morbror vet på råd. Om vi bortser från alla fordon som han äger, och tänker oss situationen där närmaste busshållplats ligger cirka två mil från hemmet. Dessutom ligger postlådan 12 kilometer från byn. Hur gör man då när man vill rösta?

Man ringer så klart taxin i Arvidsjaur. Då kan det låta så här:

- Hej, jag skulle vilja beställa Valtaxi.
- Valtaxi? hörs troligen en förvånad röst.
- Ja, Valtaxi. Jag ska rösta om sju dagar, den 17:e maj.
- Ja.... kan jag återkomma?

Efter ett par timmar ringer då taxibolaget upp:
- Då var det bokat en Valtaxi.

På valdagen dyker en taxi upp, och kör dig genom skogslandet till samhället. Där röstar du i lugn och ro, och återvänder till taxin. Taxametern behöver du inte bry dig om, det tar staten hand om.

Så nu finns det inga skäl att låta bli att rösta, även om du bor oländigt till.

Till denna dag är det bara en i hela Pite lappmark som känt till detta. Det vet jag. För enligt taxibolagen i Arvidsjaur brukar de nämligen bara ha en körning per val.

Om lomträsklappar

Vi lomträsklappar är kända för att vara envisa som synden. Ändå inte helt omöjliga, i korta ögonblick.

Numera är vi ju också pacificerade, och har slutat bränna ner nybyggargårdar och sånt. De flesta av oss arbetar under västerländska ordnade och demokratiska former, och på så sätt var ju statens assimileringspolitik till fördel för samhället i stort. Ur en försäkringssynpunkt vill säga.

Jag undrar vad samepolitiker skulle säga om man föreslog att Sametingets röstlängdskrav skulle ändras till:

Den som anser sig vara same eller lapp...

Då skulle nog många anmäla sig.

Ni vet... lappar? Gubbar och gummor, killar och tjejer, fiskare, företagare, pensionärer, jägare, slöjdare, timmerhuggare, renskötare, snickare, hjortronplockare, potatisodlare etc.

Om ni nickar instämmande och förstår vad jag talar om, är ni med stor sannolikhet lapp.

Min morbror fick under 90-talet veta att lapska är samma sak som samiska. Han ringde och berättade en dag att det nyligen startade Sametinget troligen också gällde oss lappar.

Fast min morbror hårdnackat vägrar kalla sig för same, måste han alltså gjort ett undantag när det gäller Sametingslagen anser du dig vara same.

Vilket bevisar att vi inte är helt omöjliga...