Lappbyar

I min profilvy presenterar jag mig som tillhörande Malmesjaur Sijdda. Det är relativt ofarligt eftersom byn upphörde på 40-talet.

Malmesjaur Sijdda var en mycket gammal Sijdda och omfattade flera lappskatteland öster, syd och sydost om Moskosel. 1890 fanns nästan hundra invånare, och endast ett fåtal var renskötare. Den upphörde av två skäl: endast renskötare fick ingå i den efter 1928 års renbeteslag. De nya samebyarna anpassades till att utgöra rendriftsenheter, som i första hand skulle trygga utkomsten för renskötande samer.

På 30-talet uppstod en svår rensvält och nästan alla renar dog. Plötsligt fanns inga "invånare" kvar då det inte fanns kvar några renar. Malmesjaur lappby delades några år senare mellan Udtja och Östra Kikkejaur.

Malmesjaur var långt ifrån ensam om att gå under som lappby och som samiskt lokalsamhälle. Från svenskt håll "glömde" man bort betydelsen av att de gamla byarna inte bara förvaltade renskötseln, utan också indirekt språket och en samisk gemenskap. Övriga samer skulle nämligen assimileras och speciellt skogssamerna.

1928 års renbeteslag kan man lasta för mycket, och många av de problem som vi ser idag i samevärlden beror på denna. Kanske hade exempelvis umesamiskan haft en starkare ställning om lappbyarna funnits kvar?

Idag försöker man rätta till misstaget genom de så kallade "öppna samebyarna". Problemet är att många samer både inom och utom samebyarna ser det som ologiskt att ingå i dagens samebyar, som är anpassade för renskötsel. När jag läser kommentarer på Val 2009 finns invändningar som att "varför ska samer in i min företagsverksamhet" och "kommer nysamer dör språket" etc.

Vi kan inte vrida tillbaka klockan och skapa en slags konstgjord gemenskap utifrån dagens rennäring med sin komplexa verksamhet. Därför är det bättre med ett stödmedlemskap som inte ska innebära något åtagande från någon part. Men för den enskilde stödmedlemmen kanske man ska man kunna ta slöjdmaterial och husbehovsved, och kunna ansöka om kulturvårdnadsmedel etc inom ramen för stödmedlemskapet, inom samebyn.

Istället är det bättre att blicka bortom renskötselrätten, och konstatera att inom ramen för urfolksdeklarationen, och Sveriges tidigare förehavande med samisk mark, ligger ett mer omfattande lokalt självbestämmande än det som rör renskötselrätten i vågskålen.

Det är här som framtidens lappbyar kanske, kanske kan återuppstå och få en reell funktion.

Potatissame

SVT skickade tidigare runt ett formulär till partierna med en rad frågor. En fråga som jag reagerade på var: "Vilken är den främsta samiska näringen bland samer".

Vi funderade och diskuterade länge. Alla förstod naturligtvis vilken näring som fiskades efter.

Den kulturnäring som jag närmast har växt upp med är odling av mandelpotatis och sikfiske. På den tiden fanns många lappgubbar och gummor kvar ute i skogarna, och vid besök drogs alltid not med efterföljande sikfest. Sikfester förekommer fortfarande.

De enda gångerna som jag såg av renskötseln var vid kalvmärkningen. Det var alltid kul. Mormors vän kunde identifiera hundratals renmärken, och på flera meters håll. Vi brukade plocka skinnbitarna från öronen och ta hem. Vad vi gjorde med dem kom jag inte ihåg.

Jag minns aldrig att någon uttalade någon kritik eller ondgjorde sig över samebyarnas rättigheter, liksom debatten är idag. I skogslandet kring Arvidsjaur har det nog aldrig funnits några egentliga konflikter, vad jag vet.

Renskötseln är självklart en integrerad del av den samiska kulturen. Den är dock inte den största näringen för samer, de flesta samer förvärvsarbetar inom den offentliga sektorn.

Vad SVT frågade, var nog egentligen hur partierna värderar renskötselkulturen.