Lyrik

Som ni märker sker det inte så mycket här för tillfället. Däremot sker lite mer på lyrikfronten, en del publiceras på poeter.se. Varmt välkomna!

Ingera luohti

Ingera
Majt dån dåppe?

Man blir glad av att se den ...

Björn björn björn

För några veckor sedan ringde min morbror från Luebne. Björnjakten pågick för fullt. Morbrormattsa berättade att han hade skjutit slut på all ammunition under helgens pass.

- Va, har du skjutit en björn? sa jag så där naivt som bara trottoarsamer gör.

- Det vet jag inte ... när jakten är över får vi sortera ut älgar, björnar och bärplockare vid kalhygget, sa han.

Det fick mig att minnas förra årets björnkonversation. Vi var på väg till Loubdniujaur, radion skvalade och bilen flög fram genom skogslandet.

- Hörde du om tjejen som sköt sin andra björn? Jokkmokkstrakten... sa jag.

- mmm

- Den vägde visst 250 kg... sa jag i ett försök att få igång en konversation.

-tystnad-

- Den björnen väger bara mer och mer varje gång jag hör den berättas. Snart har den väl passerat Kodiakbjörnen, sa morbrormattsa.

- Jaså? sa jag.

- Ja, seismologen uppfattade visst skalvet som uppstod när den föll. I Göteborg... sa han.

- Jo, hon trodde först att det var Kebnekaise hon såg, men tänkte sen att fjäll vanligvis inte bär päls. Och de brukar inte lufsa omkring på hyggen. Därför siktade hon på mitten, mellan syd- och nordtoppen, just ovanför trädgränsen, och tryckte av, sa jag.

Skog, skog, skog.

Och radion babblade på. Om björnar.

Ett avlägset jämrande

Vid Slengmyren, nära gränsen till lappskattelandet Auktsjaur, hörde vi plötsligt ett avlägset jämrande. Långt ute på myren syntes en ensam stackars kymco som gått ner sig i gungflyet.
Kymcon var svag, kanske hade den kämpat länge och det var nog frågan om minuter innan myren skulle sluka den helt. En räddningsaktion satte genast igång. Morbrormattsa hämtade rep och snöskor.

Min far gick försiktigt ut på myren, men nådde inte ända fram. Hela myren tycktes gunga. Medelst snöskorna tog sig Morbrormattsa över till kymcon och talade lugnande ord till den. Far kastade ett rep till dem.

Kymcon hade nog en skyddsängel. Inte mer än femtio meter bort hade Gud i himmelen placerat en någorlunda tjock tall där repet kunde fästas. Medan Morbrormattsa satte sig på kymcon och manade den framåt, var det som att den uppbådade sina sista krafter. Sakta men säkert hävde den sig framåt.

Slutet gott allting gott. Kymcon kom upp på stadig mark. Den sniffade lite i luften och provade med en viss osäkerhet marken framför. Den verkade hålla.

Jag och far kastade kepsarna i luften och hurrade när kymcon plötsligt tog några skutt av glädje och rusade mot skogen. Men den glömde att Morbrormattsa satt på. Vi såg dem försvinna in bland slyet. Har ni sett ett sådant ekipage kan ni väl höra av er.

Häradsrätterna

Mitt tidigare inlägg handlade parodiskt om att rättsläget i sameområdet är något oklart. Renskötseln lever under osäkra förhållanden när det gäller bete, rovdjur och vem som får bedriva renskötsel. Ytterst beror det på att Sverige införde ett kollektivt betesbruk 1886. Innan dess bedrevs renskötseln på egna marker, vilka man hade lagfart på.

Man kan se den kollektiva ordningen som att staten anser sig äga markerna, och upplåter renbete på dessa. Det vill säga en svagare form av ägande: en nyttjanderätt. Denna rätt har visat sig svår att försvara. Det vill säga: staten tar markerna från enskilda med löfte om skattebefrielse och att de ska behålla rätten att bruka markerna som tidigare genom renskötselrätten. Efter hundra år återkommer man och vill att ättlingarna ska bevisa sin rätt till samma marker.

Problemet som uppstod under kolonisationen var att samernas rätt till markerna undan för undan försvagades. De som ytterst försvarade den äldre ordningen var häradsrätterna. Dessa bestod delvis av lärda samer, som hade kunskap i rättighetsfrågor kring lappskattelandsbruket.

I den politiska bakgrunden var det en maktkamp som pågick mellan landshövdingen (staten) och de lokala tingen (häradsrätterna), som skulle leda till att samerna miste sina marker.

Resten är historia.

Det innan också förstås.

Tumregler i lappskattelandet Loubdniujaur

Den viktigaste lapska regeln som tillkommit på senare tid, efter tre hundra års dyrköpta erfarenheter, är att följa Svea Rikes lag.

§1 På asfaltsvägarna rekommenderas att följa denna regel så gott det går.

§2 Där grusvägarna tar vid gäller åtminstone delar av brottsbalken.

§3 Utmed älgstigen finns det fortfarande paragrafer kvar.

Men tre meter utanför avklingar även dessa och övergår till äldre lapsk lag.

Såvida inte tallristningar informerar om annat.

Tyvärr körde Svea Rike över de samiska häradsrätterna runt 1850.


Så rättsläget idag är något oklart.

Myggsäsong

Snart börjar myggsäsongen i skogslandet. I Moskosel upptäckte en man förra veckan en medtagen mygga, med svag puls och tunga, fuktiga vingar.

Myggan togs in i värmen medan volontärer strömmade till som genast kastade sig in i arbetet med att ge blodtransfusion och vätska. Hon virades in i värmefiltar och trakéerna ventilerades försiktigt med respirator.

En bruten snabel fixerades också.

På kvällen såg hon piggare ut. Hela samhället vinkade av henne, då vingarna spändes ut och hon sakta lyfte.

Hurraropen ljöd över sjöarna, och kepsar kastades i jubel, då hon med snärtiga vingslag satte kurs mot nordväst.

(Woáller är ett ord på pitebondska som betyder "svammel". I helgen diskuterade vi varifrån ordet kommer. Någon föreslog wuolle. Man jojkar någon eller något, men man framför en wuolle.)

Fiskeresolution

I söndags kom jag hem från Porjus och Same Ätnams landsmöte. Det var mycket givande, och jag fick dessutom chansen att se Sauka, Ålloluokta och andra ställen utmed Stora lulevatten.

Jag hade en fantastisk bilfärd mellan Porjus och Luebne på lördagkvällen. Solen stod i 35 grader och träden kastade långa skuggor på vägen. Mellan Jokkmokk och Moskosel såg jag endast tre levande varelser. En ensam förare i en bil och två renar. Alla tre i närheten av Kåbdalis.

Vid Piteälven passerar man Luebnes norra gräns. Den södra gränsen gick vid sjön Vuotner. Det är hisnande att tänka på att endast två familjer förvaltade detta väldiga land, över fyra mil långt och nästan en mil brett.

På somrarna var renarna i vildan, och endast ett fåtal hölls nära. Denna period var fisket den viktigaste sysselsättningen för familjerna. Fortfarande idag drar man not i sjöarna för sikens skull. I dessa sjöar är siken små, ungefär 15 centimeter långa. En notdragning kan ge allt mellan några stycken sikar till flera hinkar fulla med fisk.

Same Ätnams landsmöte enades om en resolution om fisket. Den bygger på de problem som finns för fisket både i skogslandet och i fjällen:

- Den samiska rätten till fiske är inte fullt ut tillvaratagen i lagstiftning.

- Vattenreglering och annan exploatering hotar fiskebestånden.

- Kunskapsöverföring är hotad på grund av att kunniga fiskare blir allt äldre och det saknas rättsliga och samhälleliga möjligheter för yngre att tillvarata de äldres kunskap.

- Kontinuiteten i det samiska fisket är hotat på grund av att regelverket inte ger förutsättningar för en livvaktigt samisk fiskekultur.

Resolutionen kommer att anslås på Same Ätnams hemsida.

Vem är svensk?

Igår visades en dokumentär på TV4 om hur Göran Rosenberg återvänder till sin hemstad Södertälje, för att göra en efterforskning om svenskheten inför hans tal för södertäljeborna på nationaldagen.

Rosenberg träffar flera personer som redogör för sin syn på vem som är svensk och vad som är svenskt. Södertälje har som kommun gått igenom en omvälvande förändring på grund av att många flyktingar, främst assyrianer och irakier, har bosatt sig i staden de senaste decennierna.

Det är en mycket intressant dokumentär, väl värd att se inför nationaldagen, om det nya Sverige.

Det är egentligen bara en sak som jag reagerade över, och det är varför inte Rosenberg låter Nyamko Sabuni tala till punkt, utan avbryter henne med snabba frågor som är omöjliga att svara på med en mening. Det hade varit intressant att få höra henne ge sin syn på frågeställningarna utan någon slags skjutjärnsjournalistik.

Albmut in i Sametinget

Enligt de preliminära resultaten kommer Albmut in. Partiet fick 117 röster. Det var många, inte minst med tanke på att partiet fick sina valpengar fyra veckor innan valet, och att partiet så sent som i mars inte visste om det skulle kunna starta. Vi tre som har varit i offentligheten har inte heller haft någon erfarenhet alls av framträdande i media. Sammantaget måste jag säga att vi fick ett mycket bra resultat med tanke på förutsättningarna. Tack till alla för visat förtroende!

Vi gjorde vårt bästa i att lyfta samefrågorna till en planhalva med stora politiska frågor. Men Samerna och Samelandspartiet lyckas med att sudda ut dem och alla andra partier genom att bråka om kansliet och budgeten.

LPSS kommer också in i Sametinget med två mandat. Jakt- och fiskesamerna tillsammans med Samelandspartiet backade 2 mandat. Partiet Samerna och Guovssonasti ökade med ett mandat. Det var de värda, de göra båda en bra valkampanj. Guovssonasti har gett ett progressivt och trovärdigt intryck. Partiet Samerna går ut som vinnare redan från start, och Anders Kråik gör inte många missar i sina framträdanden. Samtidigt lyckas de lägga skuldbördan på Samelandspartiet för den tveksamma politik som förts under mandatperioden.

Konstigt nog går Min Geaidnu inte framåt, trots att Sara Larsson gör ett mycket bra val, och har flera duktiga personer kring sig som har varit aktiva under valdebatten - exempelvis Marita Granström.

Tyvärr kommer inte Solidaritet in. Jag trodde själv att partiet skulle få fler röster, inte minst för att Norsa hållit en tydlig och rak linje, och lyckats bra i offentligheten.

Carl-Gustav Lundgrens hastiga bortgång lägger dock en viss sordin på valresultatet tycker jag. Kanske skulle man vänta med valvakan.