Häradsrätterna

Mitt tidigare inlägg handlade parodiskt om att rättsläget i sameområdet är något oklart. Renskötseln lever under osäkra förhållanden när det gäller bete, rovdjur och vem som får bedriva renskötsel. Ytterst beror det på att Sverige införde ett kollektivt betesbruk 1886. Innan dess bedrevs renskötseln på egna marker, vilka man hade lagfart på.

Man kan se den kollektiva ordningen som att staten anser sig äga markerna, och upplåter renbete på dessa. Det vill säga en svagare form av ägande: en nyttjanderätt. Denna rätt har visat sig svår att försvara. Det vill säga: staten tar markerna från enskilda med löfte om skattebefrielse och att de ska behålla rätten att bruka markerna som tidigare genom renskötselrätten. Efter hundra år återkommer man och vill att ättlingarna ska bevisa sin rätt till samma marker.

Problemet som uppstod under kolonisationen var att samernas rätt till markerna undan för undan försvagades. De som ytterst försvarade den äldre ordningen var häradsrätterna. Dessa bestod delvis av lärda samer, som hade kunskap i rättighetsfrågor kring lappskattelandsbruket.

I den politiska bakgrunden var det en maktkamp som pågick mellan landshövdingen (staten) och de lokala tingen (häradsrätterna), som skulle leda till att samerna miste sina marker.

Resten är historia.

Det innan också förstås.